Jag vaknade upp i min sĂ€ng nĂ€r mitt larm ringde men en pipande signal. Jag tog fram mobilen under kudden och kollade pĂ„ klockan. 07:00 stod det pĂ„ skĂ€rmen. Jag stĂ€ngde av den och la den pĂ„ skrivbordet. Solen lyste klart pĂ„ himmelen genom en springa pĂ„ min gardin. Jag tittade ut genom fönstret. En gubbe gick förbi men en tax i koppel som jagade en fjĂ€ril med nosen. Tant Larsson lĂ„ste upp dörren till sitt cafĂ© och Ă€ndrade STÄNGD skylten till ÖPPEN. Hon log Ă„t mig nĂ€r hon fick syn pĂ„ mig. Ett sĂ„nt dĂ€r varmt leende som bara gamlingar har. En humla surrade förbi fönstret och landade pĂ„ en blomma. Det var vĂ„r. Daggen satt kvar pĂ„ vĂ€xterna efter den kyliga natten. Mobilen plingade till. Cammi hade sms:at. ”Fett skönt det ska bli med klassresa!” Stod det pĂ„ skĂ€rmen. Och dĂ„ kom jag pĂ„ det. Vi hade ju klassresa idag! Nora, Ă€r du vaken? Hörde jag mamma ropa frĂ„n köket. Aa sa jag med hes morgonröst. Jag drog av mig mitt röd prickiga tĂ€cke och klev upp, satte pĂ„ mig klĂ€derna och gick ner för trappan.

Jag gick in i köket. Mamma stod och lagade gröt och pappa satt mitt emot mig och lÀste tidningen. Jag tog en tugga av mackan som stod pÄ bordet och hÀllde upp ett glas appelcin juice. Vad fint vÀder det Àr ute! Sa mamma samtidigt som hon hÀllde upp lite gröt till mig. Hon tittade ut genom fönstret och fick morgonsolen i ansiktet. Jag sÄg hur hon lÀngtade till sommarn. LÀngtande efter varma sommardagar pÄ stranden och hÀrliga varma kvÀllar pÄ terassen. Och det gjorde jag ocksÄ. Pappa satt som fastklistrad i sin tidning och tog en klunk av hett kaffe. Det syntes att Àven han inte skulle ha nÄgot emot varma sommarkvÀllar och pocknick i kohagen. Jag Ät upp min macka och drack upp juicen. Glöm inte bort att borsta tÀnderna! Sa mamma. Nej dÄ! Sa jag pÄ vÀgen till badrummet. Jag borstade tÀnderna och hÄret, klÀdde pÄ mig mina ytterklÀder och gick till skolan. NÀr jag var framme stod alla elever uppradade i led 2 och 2. Cammi sprang fram till mig och ledde mig fram till vÄr klass. Jag och cammi stÀllde oss sist i kön bakom Kalle och Jossan. Jag, Kalle, cammi och Jossan hade varit vÀnner sen dagis. Vi hade lixom alltid hÀngt ihop. Vi vÀntade nÄgra minuter pÄ att alla barn skulle komma. Jag hade en bra magkÀnsla nÀr vi började gÄ. Under tiden som vi gick sÄ berÀttade fröken om allt vi skulle göra och allt som skulle ske de nÀrmaste 3 dagarna. Vi skulle först gÄ genom skogen till tÄg stationen. Sedan skulle vi ta tÄget frÄn Göteborg dÀr vi bodde till Stockholm. NÀr vi kommit fram till Stockholm skulle vi ta Finlands fÀrgan tur och retur.

Alla var spĂ€nnda. Vi följde den smala stigen genom skogen. Alla   trĂ€d hade gröna blad och lĂ„nga kvistar. Det var sĂ„ fint! Vi hörde fĂ„glarnas kvitter och suset genom trĂ€den. Vi fick syn pĂ„ en hackspett och efter som att vi var lĂ€ngst bak i ledet sĂ„ stannade vi för att titta nĂ€rmre. Kalle, cammi, Jossan och jag. Den hackade sĂ„ barken ramlade ner frĂ„n trĂ€det. Tillslut fick den ut en liten mask och flög ivĂ€g. Vi bestĂ€mde oss för att gĂ„ tillbaka till ledet igen. Men….. vart var de andra? De var borta! Vi sökte med blicken över skogen men ingen kunde hitta ledet. Vi var vilse! Vi började gĂ„ Ă„t det hĂ„llet vi trodde att de gick Ă„t. Vi försökte hitta stigen men nej. Vi sĂ„g inte ens den. Vi försökte lugna ner varandra sĂ„ att ingen fick panik. Okej, sa Jossan. Hur ska vi göra dĂ„? Vi ser inget led och vi Ă€r mitt i en skog. Vi Ă€r vilse. Åter igen söker alla med blicken efter klassen. Men nej. De var som bortblĂ„st! Men vet nĂ„gon Ă„t vilket hĂ„ll vi kom frĂ„n? För i sĂ„ fall borde ju klassen gĂ„ motsatt hĂ„ll. Alla sĂ„g pĂ„ varandra men skakade sedan sakta pĂ„ huvudet. Men, vi gĂ„r bara Ă„t det hĂ„ll vi tror att de gick Ă„t. Det Ă€r ju iallafall bĂ€ttre Ă€n att stĂ„ hĂ€r och glo pĂ„ en gran. Vi började gĂ„ pt det hĂ„ll vi trodde att klassen gĂ„tt Ă„t. Vi gick och gick. Jag vet inte hur lĂ€nge. Men det lĂ€nder som Ă„r! Tillslut kom vi fram till nĂ„got. En stig! Visserligen var den igenvĂ€xt med grĂ€s, blommor och kvistar och det sĂ„g ut som att ingen hade gĂ„tt dĂ€r pĂ„ minst 10 Ă„r. Men det var en stig! Och en stig mĂ„ste leda till nĂ„got.

Vi började följa stigen. Det var svĂ„rt att ta sig fram. Åter igen fick vi gĂ„ och gĂ„ och gĂ„. Vi gick sĂ€kert minst 2 timmar. DĂ„ och dĂ„ slĂ€ngde jag en blick bakom axeln för att försĂ€kra mig om att alla var med. Det var en mörk och lĂ„ng stig. Krokig och lerig. Solen höll pĂ„ att gĂ„ ner bakom grantopparna. Det var lite kusligt att gĂ„ dĂ€r. Men samtidigt pĂ„ nĂ„got sĂ€tt vackert. Alla trĂ€den och vĂ€xterna. Jag vet inte vad det var men det kĂ€ndes bara vackert. Efter en stund kom vi fram till nĂ„got. Äntligen! Men det vi kom fram till var inte direkt det vi hade vĂ€ntat oss. Alla bara stod och glodde. Ingen sa nĂ„got. Ingen kunde. VĂ„ra munnar var som fastklistrade. Eller igendragna med dragkedja. Det bara gick inte att fĂ„ fram nĂ„got. Jag stog som förstelnad pĂ„ marken precis som de andra. För det vi hade framför oss var ingenting jag sett tidigare i hela mitt liv. Inte pĂ„ riktigt. Bara i sĂ„nna dĂ€r action filmer som inte har nĂ„gra grĂ€nser. Det vi hade framför oss liknade en portal.

Den lös med ett starkt ljus som ocksĂ„ var lite svagt blĂ„tt. Jag började tvivla pĂ„ om jag sov eller inte. Jag var tvungen att nypa mig i armen. Jag hoppades att det skulle vara en dröm. Men det var det inte. Vad fa… fick Calle ur sig. Vad Ă€r det som hĂ€nder?! Ingen av oss hade nĂ„got svar pĂ„ det. Det lixom gick inte att besvara. Vi började sakta gĂ„ fram mot den lysande portalen och Cammi strĂ€ckte ut en darrande hand mot portalen, gick nĂ€rmare och nĂ€rmare och snart var hon framme vid den. Hon trĂ€ckte fram handen Ă€nnu lite till. Handen gick rakt igenom.

Hon drog snabbt ut den igen i förskrĂ€ckelse. Hon tittade pĂ„ portalen. Sedan pĂ„ oss. Sedan pĂ„ portalen igen. Calle gick sedan fram. Gjorde samma sak som cammi. Stack fram handen som gick rĂ€tt igenom. Precis som cammi drog han förskrĂ€ckt bort handen. Nu var det min tur. Jag strĂ€ckte fram handen. NĂ€r handen gick rĂ€tt igenom kĂ€ndes det ungefĂ€r som en el stöt. Det kom en obehaglig kĂ€nsla i hela kroppen och jag drog automatiskt bort handen. Jossan testade ocksĂ„ och reagerade pĂ„ samma sĂ€tt som vi. V…vi vĂ€nder sa jag. Äntligen kunde jag prata. Det var som att dragkedjan dragits upp. Nej, sa cammi. Vi gĂ„r in. NEJ! Är du helt galen?! Skrek Jossan. Vi gĂ„r ALDRIG in dĂ€r! Det kan vara farligt! Jossan tittade strĂ€ngt pĂ„ cammi. Men spĂ€nnande, sa Calle. Jag tittade bedjande pĂ„ cammi och Calle. Jag var sĂ„ rĂ€dd. Det var helt kolsvart ute och vi var mitt i en skog med en portal framför oss som kan leda till vad som helst. Vilka faror som helst och dĂ„ vill plötsligt Calle och cammi gĂ„ IN i den?! Hur dum fĂ„r man va?! Cammi gick med bestĂ€mda steg in i portalen. Jossan försökte fĂ„ tag pĂ„ henne i sista sekund men cammi hann före. Calle följde efter.

Jag och Jossan tittade förskrÀckt pÄ varandra. Vad gör de?! Fick jag fram. Vet inte, sÀger Jossan. Men dumt Àr det. Och vi gÄr inte in dÀr! Men vi kan vÀl inte bara lÀmna dem dÀr inne? TÀnk om dem Àr i fara, sa jag. Det spelar ingen roll, sa Jossan bestÀmt. Det var deras fel att de gick in dÀr och nu fÄr de ta sig ut sjÀlva. Jag tÀnker inte gÄ in dÀr och kanske aldrig komma tillbaka bara för att dem sjÀlva satte sig i knipa. Jag förstod hur Jossan menade men jag kÀnde samtidigt en enorm skuld för Calle och cammi. Jag kunde vÀl inte bara lÀmna dem dÀr? Jag tÀnker gÄ in sa jag. Dem kan vara i fara. Jossan tittade pÄ mig som om jag vore dum i huvet med uppspÀrrade ögon. Hon sa inget. Hon hade en viss ilska i ögonen, men jag sÄg att hon var rÀdd ocksÄ. RÀdd för att bli lÀmnad och rÀdd för att vara sjÀlv. Jag gick in i portalen. Elstöten for genom kroppen som en raket. Jag hoppade till. Det var obehagligt men samtidigt spÀnnande. Jag blundade.

NĂ€r jag öppnade ögonen stod Cammi och Kalle framför mig och kollade ut pĂ„ den stora nya vĂ€rlden. Den var sĂ„ vacker! Det var som en djungel. Allt var grönt och fĂ€rgglatt. Vi stod uppe pĂ„ ett berg och kollade ner pĂ„ den nya vĂ€rlden. Ett vattenfall forsade ner lĂ„ngt dĂ€r borta. Man kunde höra hur vattnet strömmade ner och mötte sjön. Det fanns blommor stora som mĂ€nniskor och trĂ€d som vĂ€xte sig lĂ„ngt lĂ„ngt upp. NĂ„gra vackra blĂ„ fĂ„glar flög förbi och landade pĂ„ en palm. Det var sĂ„ annorlunda mot den verkliga vĂ€rlden. Allt var sĂ„ overkligt. Åter igen började jag verkligen tvivla pĂ„ om jag sov eller var vaken. Började nĂ€stan undra om jag var riktigt frisk. Jag hörde ett ljud bakom mig och tittade bakom axeln. Jossan kom in i den nya vĂ€rlden. Hon stannade sĂ„ fort hon sĂ„g allt. Hon stod som fastklistrad i marken med uppspĂ€rrade ögon och vidöppen mun. Hon sĂ„g helt chockad ut. Jag visste vĂ€l att du skulle komma, sa jag retsamt. Hon gjorde en ful grimas till svar. Jag började plötsligt kĂ€nna rĂ€dsla. Innan hade jag kĂ€nt mig sĂ„ trygg och nyfiken. Nu blev jag orolig. Kom, sa jag. Nu gĂ„r vi tillbaka. Jag vill inte vara hĂ€r. Vi gĂ„r tillbaka till skogen och hittar stigen. Sen nĂ€r vi kommer hem lĂ„tsas vi som om inget har hĂ€nt och att vi bara tappade bort ledet, okej? Jag sĂ„g bedjande pĂ„ de andra. Bra idĂ© sa Jossan och började gĂ„ mot portalen igen. Camilla och Calle var inte lika sĂ€kra med gav tillslut med sig. Alla gick tillbaka till portalen. Men nĂ€r vi försökte gĂ„ ut till den vanliga vĂ€rlden igen sĂ„…. gick det inte!

Det var som en vĂ€gg! SĂ„ fort man försökte ta sig igenom sĂ„ var det som att gĂ„ in i en vĂ€gg. Det gick inte! Nu fick vi panik. Calle tog sats och försökte hoppa igenom. Men han bara stöttes bort. Vi sĂ„g pĂ„ varandra. Jag sĂ„g paniken i Jossan, cammi och Calle. Jag sĂ„g hur rĂ€dda de var. Jag kĂ€nde precis likadant. Men helt plötsligt hörde vi ett prassel frĂ„n en av buskarna. Alla hoppade till och vĂ€nde sig ditĂ„t. Ännu ett prassel hördes. Men denna gĂ„ng pĂ„ andra sidan. Vi tryckte oss nĂ€rmare och nĂ€rmare varandra. Åter igen ett prassel. Den hĂ€r gĂ„ngen, mycket starkare.

Helt plötsligt hoppade en stor kanin ut ur buskarna. Vi kunde slappna av. Kaninen skuttade skrattande fram till oss. Hahaha! Skrattade han. Ni skulle sett era miner! VĂ€nta lite, sa cammi. Du Ă€r en kanin och kan….prata? Ja? Sa kaninen och sĂ„g undrande pĂ„ cammi. SĂ„ det var du som skrĂ€mde oss? Sa cammi. Hahaha! Ja! Skrattade kaninen. Men.. avbröt jag. Vet du hur vi kan ta oss ut frĂ„n portalen? Vi rĂ„kade lixom komma hit av misstag. Och nu kan vi inte komma ut. Jag sĂ„g bedjande pĂ„ honom. Jag har varit hĂ€r i 400 Ă„r, Sa han. Jag har försökt komma ut pĂ„ alla sĂ€tt som gĂ„r. Det har alla i den hĂ€r djungeln. Men det finns ett sĂ€tt. Men om ni misslyckas, kommer ni aldrig tillbaka hem igen. DĂ„ stannar ni hĂ€r för alltid. Antingen sĂ„ riskerar ni livet och KANSKE lyckas rĂ€dda hela djungeln, sĂ„ att jag och alla andra fĂ„r komma ut. Eller sĂ„ försöker ni inte och fĂ„r vĂ€nta i kanske 400 Ă„r pĂ„ att nĂ„gon ska ta sig an risken. Men kom ihĂ„g. Misslyckas ni, fĂ„r ni aldrig se mamma och pappa igen.

Vi sÄg pÄ varandra. Vad mÄste man göra för att rÀdda djungeln dÄ? Sa jag. Plötsligt blev kaninen allvarlig i blicken. Ni mÄste ta er till Jarasuko, Sa han. Vad Àr Jarasuko? Sa Jossan. Jarasuko Àr ett monster. Sa kaninen. Men för att komma till Jarasuko mÄste ni först ta er till djungelns mitt. DÀr ligger han och sover. Ingen som vÄgat sig pÄ att försöka besegra honom har kommit dÀrifrÄn levande. Han Àr stor som ett hus. Han har meterlÄnga vassa klor och taggar pÄ ryggen. Han har spjut till tÀnder och en ilska och agrisivitet som ingen annan. För att komma till djungelns mitt mÄste ni följa stjÀrnan som lyser starkast av alla. Ni mÀrker nÀr ni Àr framme. Men det kommer vara en mycket lÄng och farlig fÀrd. Det kommer inte att bli lÀtt. NÀr ni kommer till Jarasuko ligger han och sover. Han kommer att ha en liten flaska i famnen. Ni mÄste ta den ifrÄn honom. NÀr ni fÄtt tag pÄ flaskan öppnar ni korken och stÀnker ut allt innehÄll i flaskan pÄ honom. InnehÄllet Àr giftigt och ni mÄste se till att ni trÀffar honom pÄ puckeln han har pÄ ryggen. Utan den blir han förlamad. Samma sak om han fÄr giftet pÄ den. Men vad stÄr ni hÀr och glor för? Spring ivÀg nu och följ stjÀrnan! Han pekade pÄ en lysande prick lÄngt lÄngt bort. Hej dÄ och lycka till! Sa han medans han skuttade ivÀg. Och förresten, sa han och stannade. Jag heter Ravi. Sedan skuttade han ivÀg.

Vi tittade pĂ„ varandra. Vi gör som han sa, sa cammi. NEJ?! Är du galen?! Skrek jag. Jag tĂ€nker inte riskera livet och kanske inte fĂ„ se mina förĂ€ldrar igen! Men vad har vi för val dĂ„? Sa Calle. Ja kanske vĂ€nta pĂ„ att nĂ„gon annan ta sig an det!? Skrek jag förtvivlat. Men det kan ju ta hur lĂ„ng tid som helst. Sa Jossan. Jag tĂ€nkte efter. Okej dĂ„! Men bara för att jag vill hem sĂ„ fort som möjligt. Vi började gĂ„. Snart började vi kĂ€nna oss törstiga. Vi gick mot den porlande bĂ€cken, böjde oss ner och drack. Vattnet var kallt och gott. Jag sörplade i mig av det av det nĂ€stan onaturligt goda vattnet. En fisk hoppade upp ur vattnet och sedan dök den ner igen med ett perfekt plask och lĂ€mnade ifrĂ„n sig ett par runda ringar i vattnet. Den försvann snabbt ut sikte. Jag tittade upp mot himlen. Åh nej! Utbrast jag.

Vad Ă€r det? Sa Jossan och gav mig en undrande blick. StjĂ€rnan Ă€r pĂ„ andra sidan bĂ€cken! Sa jag förtvivlat och pekade mot pricken lĂ„ngt dĂ€r borta. Inte mycket och göra dĂ„. Suckade Jossan hopplöst. Jag tog ett försiktigt steg in i bĂ€cken. Den var sval och kall. Men….. jag kunde inte doppa ner foten i vattnet. Jag kunde liksom… GÅ pĂ„ vattnet! Hörni, kolla! Skrek jag. Jag kan gĂ„ pĂ„ vattnet! Jossan, Calle och Cammi stoppade förtjust ner sina fötter pĂ„ vattenytan. Vad Ă€r det hĂ€r för en konstig vĂ€rld egentligen?! Skrattade Calle. Ingen aning skrattade vi. Vi gick över vattnet. Det var lite vĂ„gigt sĂ„ det var svĂ„rt att gĂ„. Vi ramlade mĂ„nga gĂ„nger och skrattade lika mycket varje gĂ„ng. DĂ„ kom en lila fĂ„gel plötsligt flygande över oss. Den var stor och fin. Men den sĂ„g sorgsen ut. Som om den saknade nĂ„got. Den dök ner mot oss, flög strax över vĂ„ra huvuden. Sedan försvan den bland trĂ€den. NĂ€r vi vĂ€l var över bĂ€cken började jag kĂ€nna mig hungrig. Dem andra höll med. DĂ€r borta! Sa cammi glatt. Jag, Jossan och Calle tittade automatiskt Ă„t det hĂ„ll hon pekade Ă„t. Det var nĂ„gra palmer lite lĂ€ngre bort hon pekade pĂ„. Högst upp satt det nĂ„gra kokosnötter. Vi sprang dit och försökte klĂ€ttra upp. Det gick inte. Jag hittade en sten pĂ„ marken. Jag tog upp den och kastade den pĂ„ kokosnötterna. 4 stycken ramlade ner och gick sönder av det hĂ„rda slaget mot marken! Bingo! Skrek jag. Vi plockade upp varsin kokosnöt och gick sedan vidare. Vi gick och gick. Snart började vi kĂ€nna oss sömniga. Vi försöker hitta en sovplats och letar vidare i morgon. Sa Cammi. Bra idĂ©, instĂ€mde vi. Men plötsligt, frös hela vĂ€rlden till…. is! TrĂ€den fick frost och det började snöa. LĂ„ngt dĂ€r framför oss flög en stor, vit örn fram! Den hade vingar stora som trĂ€d och en nĂ€bb stor som en bil! Den kom flygande rakt mot oss i full fart! Den hade defenitivt blicken pĂ„ oss.

Örnen sĂ„g arg och aggressiv ut. Det var kallt och vi frös. Vi började springa Ă„t varsitt hĂ„ll. Örnen bestĂ€mde sig för att följa efter en av oss. SjĂ€lvklart blev det mig. Jag sprang för mitt liv. Fortare och fortare. Jag har nog aldrig sprungit snabbare i hela mitt liv! Men örnen var hack i hĂ€l. NORA! Skrek Cammi förtvivlat. Men jag hörde det knappt. Jag hade sĂ„n panik i kroppen att jag inte kunde fokusera pĂ„ nĂ„gonting annat Ă€n att springa. Örnen kom nĂ€rmare och nĂ€rmare. Snart var den sĂ„ nĂ€ra att den hur enkelt som helst skulle kunnat fĂ„ tag pĂ„ mig med nĂ€bben om den bara strĂ€ckte sig lite. Nu var vi vĂ€ldigt nĂ€ra vattenfallet. Inte mĂ„nga meter kvar sĂ„ skulle bĂ„de jag och örnen slukas i fallet. NORA! Spring hitĂ„t! Hörde jag Calle ropa frĂ„n sidan. Jag vĂ€nde blicken mot honom och förstod vad han menade. Jag svĂ€ngde tvĂ€rt Ă„t vĂ€nster dĂ€r Calle stod en bit bort. Örnen fortsatte springa och mĂ€rkte en hundradels sekund försent att jag lurat honom. Han försökte bromsa men i farten och med sin stora kropp kunde han inte stoppa i tid. Han slĂ€ngdes ner rakt i vattenfallet. Jag hörde ett sista tjut frĂ„n honom innan han slukades av vattnet.

Jag stod andfĂ„dd och bara stirrade in i trĂ€det. Nora! Skrek cammi och Jossan nĂ€r de kom springande. Jag kunde inte svara. Paniken satt kvar i mig och jag var för andfĂ„dd. Hur gick det? Hur mĂ„r du? Är du skadad? Alla tre tittade oroligt pĂ„ mig. Jag Ă€r okej, fick jag ur mig. Calle, cammi och Jossan sĂ„g lĂ€ttade pĂ„ varandra. Oroa dig inte, sa Jossan. Den Ă€r död nu och kommer inte tillbaka. Jag sĂ„g tacksamt pĂ„ Jossan. Plötsligt kĂ€nde jag att det började bli varmt igen. Frosten smĂ€lte frĂ„n trĂ€den och snön var som bortblĂ„st. Nu var det lika varmt som förr. Men nu var vi ocksĂ„ riktigt trötta. Vi hittade en liten sovplats under ett tĂ€tt trĂ€d. Vi somnade nĂ€stan direkt alla fyra.

Jag minns inte vad jag drömde, men jag vaknade ganska snabbt. Solen sken. FĂ„glarna kvittrade. Allt var sĂ„ hĂ€rligt. Jag vĂ€ckte dem andra. Öööööh…. stönade Cammi. Kan vi inte gĂ„ upp om nĂ„gra timmar istĂ€llet? Nej, Sa jag. Vi mĂ„ste fortsĂ€tta mot Jarasuko. Morgontrötta och degiga fortsatte vi mot det som skulle vara djungelns mittpunkt. Vi gick förbi nĂ„gra palmer dĂ€r nĂ„gra apor satt i topparna och glufsade i sig bananer. NĂ„got kom plötsligt svingande över vĂ„ra huvuden. Det var den lila fĂ„geln som flygit över oss tidigare nĂ€r vi skulle över vattnet. Den bredde ut sina stora mĂ€ktiga vingar. Sedan försvann den framför oss. Vi fortsatte att gĂ„. Vi gick och gick. Det kĂ€ndes som en evighet. DĂ„ och dĂ„ fick vi syn pĂ„ ett eller annat djur. BĂ„de djur som vi sett pĂ„ jorden, men ocksĂ„ djur som vi aldrig sett och som vi aldrig skulle fĂ„ se pĂ„ jorden. För de hĂ€r djuren liknade mest djur i sagor. SĂ„nna dĂ€r djur som verkligen bara finns i barnböcker och fantasier. SĂ„nna som man alltid önskade sig nĂ€r man var liten. Typ rosa glittriga elefanter och blĂ„-grön randiga tigrar. Plötsligt hörde vi ett bedövande, dunsande dĂ„n lĂ„ngt bakom oss. Det kom nĂ€rmare och nĂ€rmare. Ljudet blev högre och högre. Jag blev tvungen att hĂ„lla för öronen för att inte fĂ„ tinnitus. Snart sĂ„g vi vad det var. Det var…. noshörningar! En hel flock kom springande i full fart framför oss? SSSPPPPRRRRIIIIIIINNNNGGGG!!!!!!!!!!!!! Skrek Jossan. Nej vĂ€nta! Skrek Calle. Om vi pĂ„ nĂ„got sĂ€tt kan hoppa upp pĂ„ dem sĂ„ kommer vi mycket mycket snabbare fran till jarasuko! IDIOT! Skrek Cammi. Hur skulle det gĂ„ till om jag fĂ„r frĂ„ga?! Calle ryckte osĂ€kert pĂ„ axlarna. Men dĂ„ sĂ„g jag en lijan hĂ€ngandes precis bredvid mig. Kolla! Sa jag. Hoppa upp! Jag hoppade upp i lijanen och klĂ€ttrade högre och högre upp. Jag klamrade mig fast vid toppen och de andra började ocksĂ„ klĂ€ttra upp. Högre och högre. Till sist var den sista uppe och nu var det bara att vĂ€nta pĂ„ noshörningarna. SĂ„! Skrek jag. NĂ€r noshörningarna kommer och jag skriker ”NU!” SĂ„ hoppar ni. Okej? De andra nickade ivrigt. Noshörningarna kom nĂ€rmare och nĂ€rmare. Snart var de alldeles under oss. NU!!!!! Skrek jag allt vad jag kunde. Calle, som var lĂ€ngst ner, hoppade först och landade pĂ„ noshörningen som var lĂ€ngst fram i flocken. Sedan hoppade Jossan som nu var lĂ€ngst ner. Hon hamnade pĂ„ en annan, lite mindre noshörning. Strax efter det hoppade Cammi som var precis under mig. Hon landade pĂ„ den största noshörningen. Antagligen ledaren av flocken. Sedan hoppade jag. Jag hamnade pĂ„ den nĂ€st minsta. Det var jag vĂ€ldigt glad över! Jag tyckte nĂ€stan lite synd om Cammi som satt pĂ„ den alldeles största. Den var nĂ€stan dubbelt sĂ„ stor som min! WOHOOOOOO!!!!!!!! Hörde jag Jossan skrika pĂ„ min vĂ€nstra sida. Hon sĂ„g sĂ„ lycklig ut! Hennes ögon bara strĂ„lade ut glĂ€dje. Jag döpte min till Sikara. Jossan döpte sin till Tikos, Cammi döpte sin till Revo och Calle döpte sin till Rita. Oj vad fort det gick! Noshörningarna sprang och sprang. Vi bara kĂ€mpade med att hĂ„lla oss kvar pĂ„ deras ryggar. Vi red i sĂ€kert 3 timmar. Det var som om noshörningarna visste vart vi skulle. Efter nĂ„gra timmar till sĂ„ stannade noshörningarna för att Ă€ta lite. Vi passade ocksĂ„ pĂ„ att Ă€ta nĂ„gra bĂ€r och delade pĂ„ 2 kokosnötter. Kokosmjölken var god och fruktköttet saftigt. NĂ€r bĂ„de vi och noshörningarna hade Ă€tit klart busvisslade jag pĂ„ sikara. Jossan ropade pĂ„ tikos, Calle ropade pĂ„ rita och Cammi visslade pĂ„ revo. De kom direkt som nĂ„gra hundar som matte ropat pĂ„. Sedan satte vi oss pĂ„ deras ryggar igen. DĂ€r skulle jag kunna sitta hur lĂ€nge som helst. Det var en sĂ„n hĂ€rlig kĂ€nsla i kroppen. NĂ€r vinden susade i hĂ„ret och man hörde dĂ„net frĂ„n noshörningarnas fötter som slog i marken. NĂ„gra flyg ekorrar hoppade frĂ„n trĂ€d till trĂ€d. Plötsligt tvĂ€rstannade noshörningarna sĂ„ tvĂ€rt att vi flög av. Jag gjorde en vurpa i luften och landade pĂ„ rumpan. Vad gör ni?! Skrek Cammi irriterat. Man kan inte bara kasta folk sĂ„dĂ€r! Aj…..stönade Jossan och tittade ner pĂ„ sin vĂ€nster arm. Hur Ă€r det? FrĂ„gade Calle. Ärs, det Ă€r ingen fara. Svarade Jossan. Ehhhh…..hörni…..kolla!!! Sa Cammi förskrĂ€ckt. Hon pekade ut i djungeln. LĂ„ngt dĂ€r framme var det ett svart mörker. Jag kĂ€nde genast pĂ„ mig att jag absolut inte ville in dit. Sikara, Rita, Tikos och Revo sprang förskrĂ€ckt ivĂ€g tillsammans med de andra i gruppen. Nej! Sikara! Skrek jag och busvisslade sĂ„ hĂ„rt jag kunde. Kom hit!! Men hon vĂ€grade lyssna. Calle, Cammi och Jossan ropade ocksĂ„ efter sina noshörningar men dem lyssnade inte heller. De bara sprang sin vĂ€g och snart kunde vi inte se dem mer. Hhhhh…vad ska vi göra nu dĂ„? Sa Calle. Jag tror att det dĂ€r Ă€r… djungelns mitt, Sa Cammi. Vi tittade osĂ€kert pĂ„ varandra. Jag blev ,mer och mer sĂ€ker pĂ„ att det var dĂ€r inne som Jarasuko lĂ„g och sov. Neeeej…sĂ„ kan det vĂ€l inte vara? Sa Jossan fast jag sĂ„g pĂ„ henne att hon visste att det var sant. I sĂ„ fall gĂ„r jag INTE in dĂ€r! Men kom igen Jossan! Sa Calle. Vi kan inte ge upp nu! Vi har kommit sĂ„ lĂ„ngt. Vi kan inte svika djungeln! Jag tĂ€nker inte dö för en djungel! Skrek Jossan tillbaka. Nehepp men jag tĂ€nker iallafall göra det, sa jag. Jag ocksĂ„, sa Cammi. Jag med, sa Calle. Inte jag! Sa Jossan bestĂ€mt. Det blev tyst i nĂ„gra sekunder. Okej dĂ„! Sa hon tillsist. Bra, Sa jag. DĂ„ gör vi det. Vi stĂ€llde oss upp och borstade av smutsen frĂ„n klĂ€derna, började sakta röra oss mot mörkret. Det tog inte lĂ„ng tid innan vi var framme. Och lĂ„ngt dĂ€r framme lĂ„g Jarasuko.

 

Han bara lĂ„g dĂ€r. Han sov. Är det han vi ska besegra?! Sa Jossan.  Hon sĂ„g helt knĂ€ckt ut. Som om vi redan förlorat. Som om hon inte ens tĂ€nkte försöka. ALDRIG att jag fightas mot den dĂ€r! Han ör ju jĂ€ttestor! Vi kommer aldrig att vinna! Hon sĂ„g förskrĂ€ckt pĂ„ oss. Men kom igen! Sa jag bedjande. Vill du trĂ€ffa dina förĂ€ldrar igen elller inte? Sa Cammi. Jag tĂ€ker inte riskera livet för en djungel! Men vi kan ju iallafall försöka? Sa Calle. Aldrig i hela mitt liv! Ssshhhhhhhhh!!! Sa jag irriterat. Jarasuko kan vakna! Jag tĂ€nker iallafall inte slĂ„ss mot den dĂ€r. Sa Jossan bestĂ€mt, vĂ€nde ryggen till och gick. Men slipp dĂ„! Sa Cammi surt. Jossan stannade mitt i ett steg. Sedan kollade hon pĂ„ oss. Okej dĂ„! Sa hon och himlade med ögonen. Bra! sa jag . Sedan sĂ„g jag pĂ„ Jarasuko. Han var sĂ„ stor!   Han sov. Hans klor var  sĂ€kert 2 meter och spjuten till tĂ€nder var sĂ€kert lika lĂ„nga som mig! Och med taggarna han hade pĂ„ ryggen kunde han nog spetta vem som helst, hur enkelt som helst tĂ€nkte jag. Han   hade en liten buckla pĂ„ ryggen, precis som kaninen sa.  Och mycket   riktigt höll han i en liten, liten flaska med nĂ„gon slags av  röd vĂ€tska i sin famn. Jag kom ihĂ„g vad kaninen sa. ”HĂ€ll allt gift i flaskan pĂ„ puckeln pĂ„ ryggen pĂ„ Jarasuko. DĂ„ blir han förlamad och snart   Ă€r han död.” Jag förstod att det var det dĂ€r giftet han pratade om. Men vad gör vi  nu? Sa Jossan. Jag pĂ„minde henne om vad kaninen  sagt och sedan kollade vi alla fyra pĂ„ varandra med förskrĂ€ckta blickar. Men vem ska försöka hĂ€mta flaskan dĂ„? Sa Jossan. Pax inte! Sa jag snabbt. Pax inte! Sa Jossan och Cammi exakt samtidigt. Sorry Calle! Sa Cammi. Ame Kom igen….sa Calle irriterat. Fusk ju! TyvĂ€rr, sa Jossan. Calle vĂ€nde sig om och började gĂ„. Sakta, sakta gick han för att inte ge ifrĂ„n sig ett enda ljud. Snart var han framme vid jarasuko. Jag sĂ„g hur rĂ€dd han var. Han strĂ€ckte fram sin darrande hand mot flaskan. Han kom nĂ€rmare, nĂ€rmare. Tillslut var han sĂ„ nĂ€ra att han nĂ€stan snuddade vid den med fingertopparna. Men dĂ„, plötsligt rĂ„kade han….ramla! Han ramlade mitt pĂ„ jarasukos svans! Han hade fĂ„tt för mycket framĂ„t vikt! Jarasuko vaknade direkt och gav ifrĂ„n sig ett öronbedövande illvrĂ„l. Calle reste sig sĂ„ snabbt han kunde och sprang sĂ„ fort han kunde tillbaka. Är ni nöjda nu? FlĂ€mtade han irriterat. Jarasuko reste sig upp och sökte med blicken efter oss. Det tog inte lĂ„ng tid innan han fick syn pĂ„ oss. Han gav ifrĂ„n sig Ă€nnu ett illvrĂ„l och började springa mot oss. Vad ska vi göra?! Skrek Jossan. Dela pĂ„ oss! Skrek jag tillbaka. Vi började springa Ă„t varsitt hĂ„ll. Jarasuko blev tvungen att vĂ€lja en av oss till sitt första offer. Han valde jossan. Hon sprang för livet. Aaaaaaaa!!!!!! Skrek hon. SĂ„ snabbt tror jag aldrig att jag sett henne springa förr. HJÄÄÄÄÄLP!!! Skrek hon. Hörru! Jarasuko! Skrek Calle. Kom och ta mig dĂ„! Jarasuko vĂ€nde sig snabbt om. Han tittade ilsket pĂ„ Calle. Sedan började han springa i full fart rakt mot Calle. Han började springa. SĂ„ fort han kunde. Jarasuko var snart ikapp honom. Jag stod som förstelnad. Sedan kom det som ett klick i mig. Jag mĂ„ste göra nĂ„got! TĂ€nkte jag. JARASUKO!!!!! Skrek jag allt vad jag kunde. Jarasuko vĂ€nde sig Ă„ter igen, lika kvickt som förra gĂ„ngen. Han tittade pĂ„ mig med sina stora, röda ögon. Jag började kĂ€nna paniken stigande. Jag satte grĂ„ten i halsen och började springa. Jag sprang för livet. Det tog inte lĂ„ng tid innan jarasuko var hack i hĂ€l igen. HJÄÄÄÄLP! Skrek jag förtvivlat. NORA! Skrek Cammi. Hon höll i flaskan och var beredd att kasta den till mig. Sedan pekade hon pĂ„ taggen som satt mitt pĂ„ jrasukos puckel pĂ„ hans rygg. Jag började fatta vad hon menade och smĂ„log lite för mig sjĂ€lv. Jarasuko! Skrek hon sĂ„ högt hon kunde. Jarasuko vĂ€nde sig snabbt och började springa mot Cammi i full fart. Oj vad arg han var! sĂ„ fort han passerat mig, kastade jag flaskan efter honom. Den flög genom luften i slowmotion och trĂ€ffade jarasuko perfekt pĂ„ puckeln pĂ„ hans rygg. Jarasuko gav ifrĂ„n sig ett illvrĂ„l och kastade sig till marken. Han kĂ€mpade ilsket för att komma upp igen men ju lĂ€ngrae han kĂ€mpade, desto svĂ„rare blev det för honom att komma upp. Snart lĂ„g han dĂ€r pĂ„ marken. Helt förlamad. Jag sĂ„g ilskan i hans ögon han gav ifrĂ„n sig ett sista tjut innan han slöt ögonen.  Vi stod andfĂ„dda och bara stirrade pĂ„ den vĂ€ldiga besten som lĂ„g i grĂ€set. Shit! sa jossan. Vi klarade det!! skrek jag överlyckligt. men plötsligt hörde vi ett vĂ€lbekant dĂ„n. ett dĂ„n av springande noshörningar! JAAAA!! skrek Cammi förtjust. Kom sikara! skrek jag. Och snart sĂ„g vi dem. Dem kom i rusande fart rakt emot oss. Calle, Cammi och Jossan ropade ocksĂ„ pĂ„ sina noshörningar. Snart var de framme och stannade precis framför oss. jag hoppade upp pĂ„ sikara och vi började rida. Vi red och red. jag vet inte hur lĂ€nge. Men snart kom vi fram till en vĂ€lbekant plats. Vi var pĂ„ samma berg som vi klev  ut ur portalen pĂ„. Kaninen kom skuttande. Han sĂ„g vĂ€ldigt glad ut. Grattis! sa han. Ni har befriat hela djungeln! Jag stĂ„r i skuld till er. Hur kan jag hjĂ€lpa er tillbaka? Tja, sa Jossan. vi skulle vĂ€ldigt gĂ€rna fĂ„ veta hur vi nu kommer ut ur portalen. Okej, sa kaninen och ryckte pĂ„ axlarna. Alla ni fyra mĂ„ste lĂ€gga er vĂ€nster hand pĂ„ portalen. Okej! sa Jossan och nĂ€stan sprang fram till portalen. Calle, Cammi och jag gjorde samma sak. Vi satte varsin vĂ€nsterhand pĂ„ portalen och ett starkt, vitt, blĂ€ndande ljus slog rakt mot oss och vi blev tvungna att blunda. NĂ€r jag öppnade ögonen igen hade min hand gĂ„tt rakt igenom portalen. den hade öppnats! JA! skrek Jossan förtjust. Vi öppnade portalen! dĂ„ hörde vi ett litet svagt kvitter. En liten, lila fĂ„gel flög sakta upp frĂ„n portalen och snart kom den andra lila fĂ„geln som tidigare sett sĂ„ sorgsen ut. nu slog den vingarna om den mindre fĂ„geln och snurrade runt i luften. Överlycklig. JAAA! skrek kaninen lyckligt och hoppade ut ur portalen. Vi tittade pĂ„ varandra och ryckte pĂ„ axlarna. DĂ„ Ă€r det vĂ€l vĂ„ran tur dĂ„? sa Cammi och gick fram till portalen. Hon strĂ€ckte fram handen, sedan hela armen, och sedan var hon helt ute ur portalen. Sedan var det Calles tur. Han gjorde samma sak som Cammi. Nu var det min tur. Jag gick fram till portalen och strĂ€ckte fram handen. Sedan gick jag in genom portalen. Den hĂ€r gĂ„ngen kom det inge elstöt. den hĂ€r gĂ„ngen kom det bara som en varm, kittlande kĂ€nsla genom hela kroppen och sedan var jag ute. Snart hörde jag Jossan komma ut genom portalen tillsammans med en blĂ„ papegoja. Vi tittade Ă„ter igen pĂ„ varandra. Jahopp, sa Calle. Det var det. Och jag Ă€r vĂ€ldigt glad att det Ă€r över! Sa jossan. Men vad ska vi göra nu dĂ„? Försöker hitta hem, sa jag. Bra ide, sa Cammi och vi började gĂ„ tillbaka lĂ€ngs den lĂ„nga, smala och mörka stigen. Vi gick i flera timmar. Snart började solen sakta men sĂ€kert visa sig över grantopparna. Trötta och hungriga gick vi lĂ€ngs stigen och snart började stigen försvinna. Vi var framme vid en vĂ€ldigt bekant plats. StĂ€llet dĂ€r vi tidigare tappat bort ledet. Men plötsligt började vi höra lita röster hĂ€r och var. Det lĂ€t som barn. Och snart sĂ„g vi ledet! Det var vĂ„r klass som var pĂ„ vĂ€g hem frĂ„n klassresan! HALLÅÅÅÅÅ!!!!! Ropade vi allt vad vi kunde. först hörde de inte men sĂ„ smĂ„ningom började fler och fler av barnens blickar vĂ€ndas hitĂ„t och fler och fler började peka ivrigt Ă„r vĂ„rat hĂ„ll. Det tog inte lĂ„ng tid innan fröken ocksĂ„ upptĂ€ckte oss. Hon slog ut sina armar och började springa mot oss. Nemen herregud!! DĂ€r Ă€r ni ju!! utbrast hon. Är ni skadade? Hur mĂ„r ni? Är ni hungriga? Vi Ă€r okej, sa jag.