Trollkarlen Törsken var en lång man ( säkert 2 meter) klädd i en mörkblå kappa som nådde ända ner till golvet. Han hade ett stort, långt och brunt skägg med silverstrimmor i som räckte ner till naveln, och som pricken över i:ett, en konformad hatt, i samma nyans som kappan, som fick honom att se om möjligt, ännu längre ut. Astrid böjde huvudet bakåt för att titta in i Törskens ögon som var lika mörkblå som kappan och kon-hatten.                                                                     Törsken sa, ”Vad gör ni här då?! Ni stör mig mitt i en viktig ritual här! Jag hoppas att du har en riktigt bra anledning!” Astrid ryggade tillbaka. Hon hade inte väntat sig att Törsken skulle skrika åt de, det första han gjorde. Törsken tittade sig omkring. ” Var är ni!?” ” Här.” Sa Max. Törsken tittade ner och fick syn på dem. ” Jaha. Barn.” Han rynkade på pannan och steg åt sidan för dörren så att de kunde kliva in i stugan.                                                                                                                         Huset bestod av ett enda rum. I ena hörnet av huset stod det en blå och vit randig fåtölj. Bredvid fåtöljen fanns det en öppen spis, därefter en hög bokhylla i mörkt trä där det fanns alla möjliga böcker och mackapärer; spåkulor, ljus, kristaller och en sak som såg ut som en radio, men Astrid antog att det inte var någon radio.                                                                                                                                         ”Varför har ni tagit er besväret att komma hit?”sa Törsken, och stoppade ner handen i den ena fickan på kappan och tog upp en smal pinne. Han svängde den 3 varv i luften och 3 stolar dök upp runt bordet. Törsken slog sig ner på en av stolarna så Max och Astrid gjorde detsamma. Astrid kollade på Max. Om Astrid inte vetat bättre hade hon trott att det var rädsla i Max blick, men det var det nog inte, tänkte Astrid. Efter som att Max inte svarade sa Astrid, ”Vi undrar om du vet var våran Hunth är”.                                                                                                                       Törsken spärrade skräckslaget upp ögonen och ryggade tillbaka med blicken fäst på Max. ”Du där” sa han och riktade ett varnande finger mot Max. ”Du borde gå nu!.” Astrid tittade på Max. Han satt stelt i sin stol och tittade mordiskt på Törsken. ”Jag förstår inte vad du menar.” Max knöt händerna i knät så hårt att knogarna vitnade. Astrid tittade från Törsken till Max. Hon förstod ingenting av vad som hände. ”Hörni, vad är det…” Men mer hann inte Astrid säga fören ett dovt mullrande avbröt henne. ”Var är hunthen!? Jag vet att du har den!” Max lät inte som han brukade. Han lät arg, inte som den snälla Max. ”Jag ger dig den INTE!” Törsken reste sig från stolen och gick fram till Max som också reste sig. Astrid var förvirrad. Vad var det här?! ”Vad är det som händer?!” Astrid ställde sig nu också. ”Backa, Astrid!” Astrid gjorde som Törsken sa och sprang iväg till hörnet av rummet. Hur visste Törsken vad hon hette? Men det han inte Astrid tänka mer på, eftersom att ett fågelskrik övbröt alla hennes tankar på det. HUNTHEN!! Astrid tittade skräckslaget på Max och Törsken som nu hade börjat gå runt varandra i cirklar medans de mumlade ilsket till varandra. Det verkade inte som att de hade märkt hunthen. Bra, tänkte Astrid. Fågelskrikett kom från den öppna spisen. Var hunten där? Astrid började krypa fram över golvet mot spisen. Mullret utanför blev högre och högre medans Törsken och Max började attackera varandra. Hon fortsatte mot den öppna spisen. När Astrid kom fram tittade hon upp och såg Hunten sväva i skorstenen. JA!!! Hunthen flög ner mot Astrid . Hon sneglade bakåt mot Törsken. Han är på min sida! tänkte Astrid. Törsken kollade mot Astrid. Hon förstod direkt vad han menade. Kritan! Hon tog upp den ur fickan och ritade snabbt en ett par knogjärn och en japansåg. Plötsligt slogs dörren aggressivt upp och minst 10 samurajer klädda i kimono och hjälm kom in. I handen hade alla likadana svärd. Vassa och spetsiga. Max började slita av sina kläder och under hade han en… KIMONO! Det här var samurajerna Max hade varnat henne för! Astrid skyndade sig på med knogjärnen och gav sig in i striden.                                                                                                                                                               Fajten var som en enda röra för Astrid, ända tills hon stod öga mot öga med Max. Det var nu eller aldrig, tänkte Astrid och gick till attack med sin japansåg. Max var snabb, man Astrid var snabbare. Sågen slank in i hans kimono och det tog inte imot att trycka till så att den trycktes in i hans mage. ”Du svek mig! Jag litade på dig!” skrek Astrid. ”Jag heter inte Max, jag heter Igor, och jag är samuraj.” Det var det sista Igor sa innan Astrid tryckte till med japansågen en sista dödande gång.

Astrid och Törsken vann den blodiga fajten och hunthen kom i säkerhet. Samurajerna dog och de finns inte längre.                                                                           Snipp snapp snut, så var denna verklighetstrogna sagan slut!

 

Av: Vilma och Ingrid! (gillar kul och skoj!!) 🤡j