Trollkarlen Törsken var en lång man ( säkert 2 meter)  klädd i en mörkblå kappa som nådde ända ner till golvet. Han hade ett stort, långt och brunt skägg som nådde honom till naveln med silverstrimmor i, och som pricken över i:ett, en konformad hatt, i samma nyans som kappan, som fick honom att se om möjligt, ännu längre ut. Astrid böjde huvudet bakåt för att titta in i Törskens ögon som var lika mörkblå som kappan och kon-hatten. Törsken sa, ”Vad gör ni här då?! Ni stör mig mitt i en viktig ritual här! Jag hoppas att du har en riktigt bra anledning!” Astrid ryggade tillbaka. Hon hade inte väntat sig att Törsken skulle skrika åt de, det första han gjorde. Törsken tittade sig omkring. ” Var är ni!?” ” Här.” Sa Max. Törsken tittade ner och fick syn på dem. ” Jaha. Barn.” Han rynkade på pannan och steg åt sidan för dörren så att de kunde kliva in i stugan. Huset bestod av ett enda rum. I ena hörnet av huset stod det en blå och vit randig fåtölj. Bredvid fåtöljen fanns det en öppen spis med en kokande kittel över elden, därefter en hög bokhylla i mörkt trä där det fanns alla möjliga böcker och mackapärer; kulor, spåkulor, ljus, kristaller och en sak som såg ut som en radio, men Astrid antog att det inte var någon radio. ”Varför har ni tagit er besväret att komma hit?”sa Törsken, och stoppade ner handen i den ena fickan på kappan och tog upp en smal pinne. Han svängde den 3 varv i luften och 3 stolar dök upp runt bordet. Törsken slog sig ner på en av stolarna så Max och Astrid gjorde detsamma. Astrid kollade på Max. Om Astrid inte vetat bättre hade hon trott att det var rädsla i Max blick, men det var det nog inte, tänkte Astrid. Efter som att Max inte svarade sa Astrid, ”Vi undrar om du vet var våran Hunth är”. Törsken spärrade skräckslaget upp ögonen och ryggade tillbaka med blicken fäst på Max. ”Du där” sa han och riktade ett varnande finger mot Max. ”Du borde gå nu!.” Astrid tittade på Max. Han satt stelt i sin stol och, mordiskt på Törsken. ”Jag förstår inte vad du menar.” Max knöt händerna i knät så hårt att knogarna vitnade. Astrid tittade från Törsken till Max. Hon förstod ingenting av vad som hände. ”Hörni, vad är det…” Men mer hann inte Astrid säga för……